Dokument: Lägesrapport svensk kriminalvård och svenskt rättsväsende

Jörgen

Jörgen Filipsson:

Svensk kriminalvård och dess myndighetsutövning är i dag ett hett diskuterat ämne både nationellt och internationellt.

Gång på gång ger tunga internationella organ som FN: s tortyrkommitté svidande kritik till det svenska rättsväsendet angående extremt långa häktningstider, restriktioner och isoleringslika förhållanden. Europarådets kommitté mot tortyr uttrycker stark frustration efter att bland annat ha besökt flera häkten och ett fängelse. ”Trots 24 år av ständig dialog mellan CPT och de svenska myndigheterna när det gäller det utbredda användandet av restriktioner för häktade, finns det inga riktiga tecken på framsteg”, skriver kommittén som anser att restriktioner för häktade bara ska används i undantagsfall och inte under en längre tidsperiod än vad som är absolut nödvändigt.

Radikal bättring behövs

Kommittén uppmanar också Sverige att “radikalt förbättra” de häktades möjligheter till aktiviteter och deras tillgång till kvalificerad sjukvårdspersonal. Regeringen gör nu en ”pudel” och tillsätter en utredning som beställts av BRÅ, Häktesutredningen, vad annars!

den nationella nivån fyller Riksrevisionsverkets rapport RIR 2015:4 på med ytterligare mycket skarp kritik angående Kriminalvårdens uppdrag. Enligt Riksrevisionens senaste rapport (2015:4) återfaller cirka 40 procent av alla personer som är dömda för brott inom tre år. För flergångsdömda, som återfaller i brott inom tre år, är siffran mellan 70-85 procent. Granskningen visar också att många insatser för att förebygga återfall inte görs just då de behövs, utan dröjer. Det kan delvis förklaras av brist på helhetssyn och långsiktighet såväl i planeringen av åtgärder som i synen på kostnader. Detta medför enorma kostnader för samhället för att inte tala om det humanitära lidandet.

De aktörer som är ansvariga för återfallsförebyggande insatser samverkar inte i tillräckligt hög grad i planeringen.

Ofta faller den grundläggande planeringen på enskilda kontaktmän med bristfälliga kunskaper/utbildning och verktyg för att i ett tidigt stadium göra en god verkställighetsplanering (VSP). Det är inte alltid så att den intagne själv utifrån sin egen förmåga kan driva sin planering om en meningsfull verkställighet

Den säkerhetsinriktade kriminalvården

Dagens kriminalvård har under senare år genomgått ett paradigmskifte från ett humant vårdande perspektiv till ett statiskt repressivt säkerhetstänkande. Riskbedömningar (hög, medel eller låg) utifrån risk för fortsatt brottslig verksamhet eller risk för misskötsamhet under verkställigheten är i regel styrande för den intagnes verkställighet.
Detta har medfört att antalet intagna som ges möjlighet till utslussning har minskat radikalt på senare år. Idag är det mindre än 10 procent som får någon form av utslussningsåtgärd. Antalet personer som får utökad frigång, fotboja, har stadigt minskat sedan 2008.

Situationen ute i landets anstalter

Läget är kritiskt, mycket kritiskt. Vi får löpande rapporter via brev och anhöriga som rapporterar om indragningar i den psykosociala miljön, avslag på allehanda permissioner och utslussningsmöjligheter, uteblivna eller senarelagda neuropsykiatriska utredningar, inskränkningar i telefontillstånd, besökstillstånd och myndighetskontakter osv. Jag menar att dagens kriminalvård till stor del helt tappat kompassriktningen. Istället ägnar sig kriminalvården och dess företrädare åt att uppfinna alla möjliga nya säkerhetsrutiner och inskränkningar i miljön. Säkerhetsnojan vet idag inga gränser längre. Som ett exempel finns det idag i princip ingen narkotika i anstaltsmiljön längre, endast cirka 3 procent ertappas vid stickprov och 7 procent vid inställelse i anstalt. Där har kriminalvården lyckats riktigt bra, tyvärr på bekostnad av att man infört en rad integritetskränkande åtgärder som urinprov, visitationer och restriktioner vad gäller besök, permissioner och utevistelser.

Istället har Kriminalvården konstruerat en ny målgrupp: ”rökarna” där rökningen i princip blivit jämställt med bruk eller innehav av narkotika. Idag lägger man ner stora resurser för att visitera, begränsa och bestraffa rökarna/rökningen. Ett enormt resursslöseri. Detta skapar stress och oro i miljön och resulterar ofta i frustration, missnöje och utåtagerande beteenden.

Återfallsförebyggande åtgärder

Det återfallsförebyggande arbetet inom Kriminalvården är starkt avhängigt av det repressiva tänkande och den säkerhetsinriktning som kriminalvården har antagit under senare år. Detta har fått en förlamande effekt på hela verksamheten, vilket får ses som oroande och kontraproduktivt. Min uppfattning är att kriminalvården till stor del reproducerar sin egen problematik.

Detta leder i förlängningen till att många intagna inte kan ta del av de frigivningsförberedande åtgärder och adekvata utslussningsåtgärder som ofta ligger till grund för att inte återfalla i tidigare livsmönster. Det är på sin plats att påminna om att det är själva frihetsberövandet som är straffet och inte innehållet i verksamheten.

Vi får också indikationer från deltagande observatörer (intagna) och personal på att i takt med att fångpopulationen minskar så minskar även tiderna och antalet klienter för utslussningsåtgärder. Det finns en inbyggd rädsla för att bli övertalig och mista jobbet vilket nu medvetet eller omedvetet påverkar det frigivningsförberedande arbetet ute bland personalen på anstalterna. Man är helt enkelt rädd om jobben. Trots att fångpopulationen minskat från cirka 5500 per år till cirka 4000 (25 procent på 10 år) så är personalstyrkan fortfarande kvar om 11 500 anställda Att reproducera mellan 70 till 85 procent tillbaka till kriminalvården kan knappast vara det primära uppdraget.

1 Kommentar

  1. Stämmer helt överens med min syn på kriminalvården
    Efter många besök på Saltviksanstalten med högt tickande klockor i besöksrummen
    Har funderat om dom inte finns som ett mindre störningsmoment i samtalen.

1 Trackback / Pingback

  1. I fokus: Mänskliga rättigheter en mänsklig rättighet -

Kommentarerna är stängda.