Opinion: Smärtlindring inte för alla

Lena Sjöstrand

Lena Sjöstrand:

I myten om Sisyfos rullar han upp stenen upp på berget och blir pånyttfödd med nya erfarenheter, varje gång. Kanske är det dags för vår sjukvård att lära av den erfarenhet som redan finns.

BiL

Det finns en problematik inom sjukvården som handlar om hur vi före detta missbrukare behandlas.

Jag slås ständigt av förvåning när det gäller hur vi, tidigare missbrukare, bemöts när vi har problem och uppsöker sjukvården i behov av smärtlindring. Allt går bra fram tills att det kommer fram att det funnits ett missbruk tidigare.  Då nekas vi rätt till smärtlindring, samma smärtlindring som är självklar för alla andra.

Ett exempel:

I början av sommaren 2015 fick jag plötsligt värk i ena skinkan. Värken och smärtan strålade ner i benet så illa att jag knappt kunde gå.  Smärtan höll på att göra mig galen, värken var olidlig, men jag fick ingen receptbelagd smärtlindring utskriven. Jag försökte lindra smärtan med receptfria mediciner utan någon större framgång, de receptfria medicinerna hjälpte inte mot min värk. Jag uppsökte min husläkare för att få ett smärtlindrande receptbelagt preparat men gick därifrån utan att ha fått hjälp.

När jag för andra gången uppsökte samma läkare, med samma smärta, talade hon om för mig att hon inte tänkte skriva ut något narkotikaklassat preparat till mig för värken. Jag försökte tala om för henne att jag aldrig missbrukat vare sig heroin, morfin eller något liknande preparat under min tid som missbrukare.

Jag bröt dessutom båda benen under mitt första år som drogfri, opererades och har sedan dess en spik och flertalet skruvar i ena benet. Självklart fick jag morfin under ett par veckor efter den operationen. Jag använde medicinen under den period jag behövde dem mot smärtorna och slutade precis som vem som helst efter det att receptet och behandlingen var över, UTAN NÅGRA PROBLEM! Alltså visste jag med säkerhet att jag kunde äta smärtstillande utan att börja missbruka igen. Men det verkar som sjukvårdens uppfattning om hur en missbrukare fungerar är att vi vill missbruka allt vi kommer över utan urskiljning och utan att blinka.  Det spelar ingen roll om det var 5, 10 eller 20 år sedan vi slutade med drogerna eller vilka droger vi har använt. Vi fråntas vår rätt att avgöra om vi klarar av att ta smärtlindrande medicin eller om det finns någon risk att det triggar igång ett nytt missbruk.

Som så ofta visar det sig att bara för att vi är de vi är så skall vi behandlas nedvärderande och bli ifrågasätta.

Vi blir om och om igen fråntagna att bedöma och avgöra vad vi klarar av eller inte. Vi fråntas rätten att avgöra vad som är bra för vårt eget mående.  Jag tycker att det är konstigt att vi nekas smärtlindring bara på grund av hur vi valde att leva tidigare i våra liv.

Om jag till exempel insjuknar i cancer ska jag då, bara för att sjukvården vill leka storebror, bli nekad min rätt att som alla andra att avgöra viktiga frågor om mitt eget liv?  Allt bara för att jag var missbrukare för många år sedan?

Det jag beskriver är ett missbruk av makt från en myndighet, som säger sig vilja hjälpa människor, som behandlar oss precis hur man vill. Jag försöker att inte tappa förtroendet för sjukvården men det är svårt eftersom jag efter år av drogfri tid fortfarande möts av denna tråkiga attityd.

Jag är trött på hela situationen.

Trött och förbannad. Jag känner mig trakasserad och undrar om det någonsin kommer bli en förändring?  Hur länge till ska jag, vi, acceptera detta? Måste jag skaffa mig ett ombud att ta med mig varje gång jag ska uppsöka sjukvården? Ett ombud som får vara med som en försäkran om att jag ska bli behandlad på samma sätt som alla andra medborgare blir.

Jag vill uppmärksamma den här problematiken som alla vi föredettingar tampas med i vår kamp om att komma in i samhället och vara som alla andra. Vår kamp för ett drogfritt liv i detta överförmyndarsamhälle.

 

1 Trackback / Pingback

  1. I fokus: "Jag vill kunna leva ett normalt liv utan att vara kriminell" -

Kommentarerna är stängda.